När ångesten tar över.

Seriöst, en sådan liten grej kan ta över min hjärna helt.. Bara mosa ner den och förstöra hela dagar. Jag orkar verkligen inte, trodde faktiskt jag hade verktygen att hantera det. Men så fel man kan ha. Orden vill knappt komma ut ur munnen och allting bara flaxar runt inne i skallen. Känns som det inte ens är jag själv som styr det min kropp gör. Känner mig så sjukt liten när väl ångesten tar vid. Helt handlingsförlamad och vidrigt påmind om den jag "var". Senaste dagarna har min hjärna, och även mitt hjärta jobbat så mkt att det knappt går att registrera vad som händer och inte. Då tar min osäkra sida vid, och det känns nästan som det inte finns någon återvändo till det bra. Ändå så vet jag att det kan vara över i morgon, men det behöver inte vara det. Den som aldrig känt denna känslan kan också ha svårt att förstå vad det innebär, denna fruktansvärda känsla av förtvivlan och hopplöshet. Detta irr i huvudet och det som skär så i hjärtat. Att känna sig så misslyckad eller ja det kanske är fel ord att använda men kan liksom inte sätta rätt ord på det heller. Osäker kanske. Rädd. Liten. Att också känna denna tomhet och skam, skam för ngt man inte vet existerar iaf inte längre. Rädslan för allt som har funnits. Och allt som kan och inte kan hända. Reflexen är att gråta, skrika, kräkas och bara lägga sig ner och släppa allt. Kanske handlar det om att förlora kontrollen, och allt som man inte har kontroll över är man lite extra rädd för. Men har detta med det förflutna att göra eller är det så för fler, utan det där i det förflutna. Mitt behov av trygghet och närhet har blivit enormt. Det har blivit något av det viktigaste i mitt liv. För utan min trygghet och säkerhet. Vågar jag ingenting. Jag rasar helt och hållet. Vill inte äta. Vill inte skratta. Vill bara vara där i att vara i det som egentligen gör så fruktansvärt ont. Är det verkligen bra? Hur ska jag någonsin ha kontroll över mitt liv, när jag återigen ramlar ner och ligger på botten och krälar. Hur ? Känns som den senaste tiden bara är helt dimmig, kommer knappt ihåg vad jag gjort. Och en känsla av att jag är påväg att tappa fotfästet. Hela kroppen verkligen skriker.. Vad kan jag göra, när jag inte kan läsa signalerna, jag förstår inte vad det är jag vill egentligen när min hjärna gör såhär. Jag har verkligen ingen aning, förutom att tryggheten är så otroligt viktigt. Och det krävs verkligen så oerhört lite för att rubba den. Men nu är det i vilket fall som helst gjort. Skallen bankar och gör ont, kanske behöver den vätska. Eller kanske bara en paus.