Började gå hos en psykolog i februari, har bara vart på tre möten hittills men känner ändå att jag kommit fram till en del.
Mina största problem just nu är att jag inte kan styra över mina tankar, tankarna tar över. De tar över alla känslor också.
Det är nog svårt för "folk" att förstå hur man menar. För visst så kanske det är för många.
Men inte så illa att du inte längre kan kontrollera över dina egna känslor, för du vet liksom inte ens att de finns.
Som man kan se det, du är två personer, en liten(känslorna) och en stor(tankarna och det yttre).
Det är precis som att man väljer att inte känna något eller att man trycker undan känslorna och lever i tankarna, för att man är rädd, eller egentligen inte rädd. Men man vill liksom inte konfrontera sina känslor och lyssna vad de egentligen säger.
Utan istället går man runt och tänker, på hur det kommer att bli eller hur man ska känna eller hur man borde känna. Och tänker att det är ens verklighet.
Det blir som man går runt i tankarnas värd mest hela tiden tillslut, för du har lärt dig att stöta bort allt annat.
Kanske är det någon slags försvars mekanism för att ens orka med.
Vet faktiskt inte än hur jag ska lära mig ta kontakt med mina känslor, och försöka få något slags medvetande av vad som egentligen är verklighet.
För inte är det ju mina tankar iaf.
När jag började förstå att det hade gått för lågt var nog ändå när jag slutade förstå om de saker jag drömmer om när jag sover har hänt eller inte.
Det är ju egentligen samma sak med tankar, för jag går ju runt och dagdrömmer. Och det är ju i princip samma "drömmar" som kommer när man sover. Jag bearbetar inte längre det som händer på dagarna i mina "sovande drömmar" utan det som händer i mina "dagdrömmar".... Med risk att nu låta helt jävla snurrig... Men kan faktiskt erkänna, jag är helsnurrig just nu....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar